Kommentera

Den generösa kärleken

Den sanna kärleken låter sig inte provoceras av det onda vi möter. Den tar tåligt emot slag på båda kinderna, den går gladeligen en dubbel sträcka med fiendens börda på ryggen. Den ser sin medmänniskas bästa och avstår från sitt utan förtrytelse eller hat. Den ser glädjen i sin nästas ögon när en generös gåva ges utan förväntan på gentjänster. (Läs Matt 5:38–42!)

Vem kan verkligen uppfylla sådana ideal? Vi tvingas medge att de krav som Jesus ställer på oss i sin lag är övermänskliga. Vi kan försöka, och ska göra det, men när vi sedan kommer till den innersta motiveringen till att handla så måste vi inse att det finns problem på djupet. Vi är långt ifrån att verkligen brinna för att osjälviskt få tjäna vår medmänniska. Vårt onda jag, det vi kallar köttet, sticker alltid upp sitt fyla tryne och lockar oss med möjligheterna att vinna goodwill, eller åtminstone få tillfredsställelse av känslan av att ha lyckats.

När vi sedan ser på hur Jesus sammanfattar sin lag inser vi faktum: ”Var fullkomliga, så som er himmelske Far är fullkomlig” (Matt 5:49). Det går utöver vår förmåga.

Den sanna, alltigenom osjälviska och oändligt generösa kärleken finner vi bara hos Jesus själv. Han var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Gud som segerbyte, utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik. Så ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden – döden på korset (Fil 2:6–8).

Tänk att vi genom tron får räkna oss den kärleken till godo!

Må jag inte leva själviskhetens liv!
Andens lag, o Herre, i mitt hjärta skriv!
Blott till dina vägar vänd min själs begär,
döda egenviljan som till hinder är!

(L Sandell)