Kommentera

Förnöjsamhet

 

Jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har. Jag kan leva enkelt, jag kan också leva i överflöd. (Läs Fil 4:10–14 om hur Paulus ser på sin tillvaro i fängelset i Rom!)

Förnöjsamhet kopplar vi lätt till gångna tider. Det är som om ordet inte riktigt skulle sitta rätt i dagens samhälle. I dag tänker vi mera på hur vi ska ordna det så bra som möjligt för oss i yttre mening. Vi anlitar fackets hjälp för att nå upp till en rättvis lönenivå. Vi känner oss inte väl till mods om grannen stoltserar med en bil som bräcker vår egen i prestanda och elegans. Vi vill gärna ha lite till. Och det är raka motsatsen till förnöjsamhet. Det hotar att dra oss bort från det verkligt viktiga, det enda nödvändiga.

Hur lär vi oss vara nöjda med det vi har? Jo, genom att se på vår Herre och Frälsare. Vi har mycket att lära av hans liv, hur han avstod från egen bekvämlighet, mat och sömn, för att kunna hjälpa andra. Men framför allt behöver vi se på hans lidande gärning för vår skull, då han gick ända in i döden på korset för att vi skulle befrias från helvete och evig död. ”Tänk på honom som fick utstå sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och tappar modet” (Hebr 12:3).

Vi har också mycket att lära av apostlarna och våra fäder i tron. ”Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er. Se vad deras liv har lett fram till och ta efter deras tro” (Hebr 13:7).

Paulus beskriver vad som är den verkliga vinsten, mer värt än en god inkomst och lönsamma aktier: ”Gudsfruktan förenad med förnöjsamhet är verkligen en stor vinst” (1 Tim 6:6). Vilken rikedom att ha Gud till Far och Jesus som bror! Den understryks av hur Jesus beskriver Guds barns härliga frihet från bekymmer i bergspredikan. Gör er inga bekymmer – er himmelske Far vet att ni behöver allt detta! Den rätta förnöjsamheten når vi genom att först av allt söka Guds rike (Matt 6:33).

Var är den skatt som bliver i alla skiften lik,
som alltid tröst mig giver och gör mig evigt rik?
Vad jag av världen får skall rost och mal förtära,
och rikedom och ära liksom en rök förgår.

(Z Topelius)