Herren är nära. De orden är tema för fjärde söndagen i advent. De har ett dubbelt budskap till oss: Vi är nu nära minnesdagen av Jesu Kristi födelse som ett barn, avlat av den Helige Ande och fött av jungfrun Maria. Men vi är också nära hans andra ankomst. Om det vittnar alla de tecken som han och hans apostlar har gett oss i den Heliga Skrift. Adventstiden har påmint oss om detta allvar och förmanat oss att bereda vägen för honom i bön och bot. Inom kort byts botens lila eller blå färg på våra altaren mot glädjens vita färg: Nu har Livets Ord uppenbarats! Frälsaren är född!
I sitt första brev beskriver aposteln Johannes honom som föddes som ett litet barn i Betlehem. Han kallar honom Livets Ord och det eviga livet. Han har sett, skådat och rört med sina händer hur Livet har uppenbarats, det eviga livet som var hos Fadern. Och han vittnar om Honom ”för att också ni ska ha gemenskap med oss” (1 Joh 1:3). Och han fortsätter: ”Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus.” Vilken lycka! Han kom för att vi ska ha gemenskap med Fadern och Sonen. Det är det sanna Livet.
Denna märkliga son blev omvittnad redan flera hundra år tidigare. Det var om honom som Jesaja skrev (Jes 9:6): “Ett barn blir oss fött, en son blir oss given.” Och ungefär samtidigt preciserade Mika att han skulle födas i Betlehem. Han berättade också att ”hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar”. Det är exakt det som Johannes vittnar om, när han skriver att han är det eviga livet som var hos Fadern. Detta liv fanns innan Gud uttalade det första skapelseordet. Det nya var nu att detta eviga liv blev uppenbarat. Han uppenbarades i ringhet.
Det är sorgligt att uppleva hur sanningen om det eviga Livet förnekas i vår tid. Ett exempel är barnpsalmen “När juldagsmorgon glimmar”, där första versens originaltext lyder “där Gud i nattens timmar ren vilar uppå strå”. Javisst, det är verkligen Gud som vilar på krubbans strå. Men det är ju orimligt, ja rent av anstötligt! Javisst, och därför har man förvanskat det så att det inte ska vara anstötligt: “där du i nattens timmar”. Men då har man samtidigt förnekat budskapet att det lilla barnet där i krubban är evig Gud, “sann Gud, född av Fadern före all tid“, som vi bekänner i den Nicaenska trosbekännelsen.
Vårt förnuft kan inte uppenbara denna sanning för oss. Det kan bara uppenbaras genom Skriftens ord, där Anden får upplysa oss och omvända våra otroende hjärtan att ta emot Guds vishet även om vi inte förstår den.
Du Herre, som har allting gjort,
vars välde är så högt och stort,
du ligger nu på hö och strå.
Hur har du dig förnedrat så!
Ära ske Gud uti hans tron,
som oss har skänkt sin ende Son!
Med änglarna från himlens höjd
vi stämmer upp Guds lov med fröjd.
(M Luther)
Bön: Käre Jesus! Tack för att du kommer till oss med ditt ljus i vårt mörker. Kom och lys upp i mitt hjärta och låt mig få vara med i gemenskapen med dig och vår gemensamme Far. Amen.
Veckobrevets läsare tillönskas en välsignad julhögtid!
