Den sjätte söndagen efter påsk förbereder vi oss för pingsten. Vi har nyss firat Kristi himmelsfärd, dagen när Jesus återtog sin fulla gudomliga ställning på Faderns högra sida som utövare av Guds allmakt.

Temat för predikan, som utgår från Joh 17:18–23, är Den kristna enheten. Texten är en del av Jesu översteprästerliga förbön, som det sjuttonde kapitlet hos Johannes utgör. Jesus ber för sina lärjungar och också för alla dem som genom deras ord kommer till tro på honom. Därmed är också vi inneslutna i hans förbön.

Det lyser fram en överväldigande kärlek i denna förbön. Jesus ber att alla de som Fadern har gett honom ska vara ett, och dela den gemenskap som han har med sin Far. Han säger att den härlighet som hans Far har gett honom redan har kommit hans lärjungar till del. Han sammankopplar den himmelska härligheten med den som hans lärjungar har i tron här på jorden, trots alla brister och all synd. Den härligheten vilar nämligen inte på våra meriter, utan är grundad i den helgelse som Jesus har fullbordat. “Jag helgar mig för dem, för att också de ska vara helgade i sanningen.”

Det är i denna sanning, sanningen som kommer oss till del i Ordet, som grunden finns för kristen enhet. Den grundar sig inte på att människor föreger sig ha enhet med varandra trots olika läror och bekännelse. En sådan enhet är lögn. Endast enhet i tro och bekännelse kan vara grund för en verklig enhet. Och den enheten sträcker sig bortom våra känslor och erfarenheter i detta liv, den är en försmak av den himmelska härligheten där det inte längre finns några motsättningar och delningar mellan människor. Strävan efter enhet kan grunda sig bara på att vi är ett i tron. Men den uppfordrar oss att söka gemenskap i samma tro, lära och bekännelse genom att se endast på Jesus och hans ord. Därför har vi fått Den Helige Ande för att visa på vad vi har i Jesus.