Den elfte söndagen efter Trefaldighet har temat Självprövning. I evangelitexten för den tredje årgången (Matt 23:1–12) talar Jesus mycket allvarligt om de skriftlärda och fariseerna. Han anklagar dem för att vilja bli sedda av människorna. De ställer sig så att de kommer först i alla sammanhang, inför människor. Men de hade ingen berömmelse inför Gud.

Jesus talar också allvarligt till sina lärjungar, och i förlängningen till ledarna i våra kyrkor och församlingar. Sök inte titlar: Mästare, fader, lärare. En är vår lärare och mästare, Kristus. En är vår far, han som är i himlen. Det är en orsak till rannsakan för oss som har en sådan benägenhet att sträva uppåt, mot berömmelse och synlighet. Också vi vill bli något inför människorna. Men våra titlar har ingen betydelse inför Gud.

GT-texten (2 Sam 12:1–13) innehåller profeten Natans kända strafftal till kung David när han hade mördat Uria för att få hans hustru Batseba. David hann redan uttala dödsdomen över sig själv innan Natan vände lagens spegel mot honom: Du är den mannen! Då slogs David av sitt samvete. Han insåg sin synd och bekände den. Han hade bedömt sitt handlande efter människans mått och glömt att Gud ser till hjärtat. Natan återställde det rätta perspektivet och fick honom att inse hur Gud såg på honom. Därför slutar texten inte i dom, utan i förlåtelse: ”Så har också HERREN förlåtit dig din synd. Du ska inte dö.”

Här finns syftet med självprövningen, som är nog så nödvändig för oss som är besudlade av synd från hjässan till fotsulan: att vi ska bekänna vår synd inför Herren och av honom höra och tro de härliga orden: Dina synder är förlåtna. Så får vi be Gud om ödmjukhet så att vårt liv blir ett vittnesbörd om hans kärlek och välgärningar, inte en utstrålning av egen förment förträfflighet som leder till dom.

Vik ej ur mitt hjärta, hälsosamma smärta,
andens fattigdom! Säg mig mina brister,
att jag aldrig mister nådens rikedom!

(C G Cassel / C O Rosenius)