”Jag vill tacka livet som gett mig så mycket”, sjunger en känd finsk artist. Vem är Livet? Varför skulle vi tacka livet? Är det månne slumpen som under årmiljardernas lopp lett fram till att jag är en människa, som kan njuta av naturens skönhet och den härliga midsommartidens ljus?

Nej, det är inte Livet och inte slumpen, utan Honom som gett oss livet som vi ska tacka. Aposteln uttrycker det kort och klart i Kol 1:12: Med glädje ska ni tacka Fadern, som har gjort er värdiga att få del i det arv som de heliga har i ljuset. Livet som vi lever här på jorden är bristfälligt. Det kan för många vara nog så plågsamt. Men det arv som vi har fått genom Jesus, och som vi själva är ovärdiga till, är det stora tacksägelseämnet. Det arvet kan vi skönja genom midsommardagens tema Ljuset från ovan, och vi har ett fast hopp att en dag få del av det på riktigt.

Vi står detta veckoslut inför tre högtidsteman. Det första är Johannes Döparens dag, som paradoxalt nog egentligen uttrycker en motpol till ljus och glädje. Mitt i årets ljusaste tid, så som vi upplever den i våra nordliga länder, möter vi nämligen här en som miste sitt liv för sitt vittnesbörds skull, då han med skarpa ord kallade människor till omvändelse till honom som skulle uppenbara det verkliga ljuset. Det andra är Skapelsen som är temat för vår gudstjänst på söndagen efter midsommardagen. Och det tredje är den ordinarie söndagens tema, den andra efter Trefaldighet: Kallelsen till Guds rike. Också detta tema är allvarligt. Det påminner om kostnaden för att vara Jesu lärjunge.

Johannes Döparen gav sitt liv för sitt vittnesbörds skull. Men han kunde inte ge sitt liv till lösen för världens synder. Han vittnade om honom som skulle göra det: Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma i världen (Joh 1:9). Han som skulle komma är Ordet som varit från begynnelsen: allt är skapat genom honom och till honom (Kol 1:16).

Som Johannes har också vi fått i uppgift att visa på honom för att föra människor till det liv som varar i evighet. Honom ska vi tacka och inte göra som den ogudaktiga världen som dyrkar och tjänar det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evighet (Rom 1:25).

Herre, du ensam är det sanna ljuset,
som kan oss leda hem till fadershuset.
Lys oss, att under vandringen i gruset
dig vi må följa.

(Z Topelius, psb 322)