De avslutande orden i söndagens evangelietext beskriver temat för den tredje söndagen efter Trefaldighet (den fjärde efter pingst): Guds förekommande nåd. Vilket härligt ämne! Under denna tid i kyrkoåret, som till stor del handlar om hur vi fostras som Jesu lärjungar, påminns vi åter om var själva startpunkten finns: inte hos oss, utan i Guds stora kärlek som fanns där innan vi kunde göra något själva.

Lukasevangeliets femtonde kapitel, kallat De förlorades kapitel, innehåller tre liknelser som alla talar om något förlorat: (1) fåret som sprungit bort, (2) myntet som blev borttappat och (3) den son som ville ut i världen och fick med sig sin arvslott och slösade bort den. Var och en av dessa förlorade återfanns, vilket också är liknelsernas poäng. Jesus gör klart vad hans uppgift är: att söka och frälsa det förlorade.

Och liknelserna ger också ett klart besked om orsaken till att de förlorade blev återfunna: Guds uppsökande verksamhet. Gud vill inte att någon av dem som han älskar och skapat till sin egendom ska gå bort från honom. Men vi människor är som får, som Jesaja säger, som lätt villas bort. Vi har en dragning till det förbjudna, till det okända, och vill pröva gränserna. Aposteln Paulus kallar det köttets fiendskap mot Gud. Och så händer det så lätt att vi går helt vilse.

Men tänk vilket radikalt budskap Lukas förmedlar! När den älskande Fadern ser sin förlorade son på långt avstånd springer han för att möta honom. En respekterad man skulle inte springa på den tiden. Men denne far gör det. För han drivs av sin kärlek och längtar efter att få sluta sonen i sina armar och ge honom full förlåtelse.

Det finns en enorm sprängkraft i detta budskap. Det finns inget brott, hur hemskt som helst, som skulle stänga ut den som vänder om. Fadern i liknelsen är den Treenige som älskar, som springer för att möta den förlorade och som förmedlar budskapet om syndernas förlåtelse. Gud sände sin Son för att ta på sig världens synder, och så anses förlorad i människornas ögon. Hans fullkomliga gärning, då han som oskyldig straffades för brottslingarnas synder, är grunden för att fadersfamnen står öppen. Den Helige Ande försäkrar oss i Ordet om att vi har rätt att komma som barn till vår himmelske Far för att Sonen blev vår bror som led straffet i vårt ställe.

Den rätten ska vi inte förmena ens en rövare eller mördare. Men vi ska också låta varna oss av den bror som inte kunde glädjas åt den förlorades återkomst och förlåtelse. Han blev en sorg för den älskande fadern. Må ingen av oss leva i missunnsamhet och avund så att vi blir en sorg för Gud.

Synden är väl stor, men större dock Guds nåd.
Förrän världen var, han funnit detta råd:
låta ende Sonen för syndare dö,
frälsa den brottsliga världen.

(A Hydén, SH 232)