Varje förälder känner igen barnets trots. Nej, nej, jag vill inte! Och motsatsen: sådant som föräldrarna förbjuder, det vill man väldigt gärna.

Episteltexten för elfte söndagen efter Trefaldighet, i Rom 7:14–25, ger besked om att det inte bara är barnen som reagerar med ”jag vill inte”. Paulus skriver: Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

Söndagens tema är självprövning. Vi befinner oss mitt emellan pingsten och kyrkoårets slut, en tid då vi rannsakar oss inför Guds ord och granskar vårt eget liv i dess ljus. Om vi gör den granskningen omsorgsfullt är det inte till vår fördel. Vi får bekänna att vi som Paulus ofta gör tvärtom mot vad Gud vill. Med Paulus får vi ropa ut vår vånda i vetskapen om att Gud ser igenom oss: Vem ska rädda mig från denna dödens kropp?

Det finns en räddning. Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre! Han ville exakt det som Gud hade planerat för att vi skulle bli räddade från döden, den eviga döden. Han ville ha oss med i sin gemenskap, först bland hans vänner här på jorden och sedan i den eviga välsignelsen hemma hos Herren. Det åstadkom han genom sitt fullkomliga liv och sin oskyldiga död, och utfärdade kvittot genom sin uppståndelse från de döda. Han blev vår rättfärdighet, och med den täcker han över vår synd.

Gud har av sin stora nåd kallat oss syndare att leva i hans gemenskap, inte att vända ryggen till och säga nej till honom. För det har han rustat oss med en påtaglig välsignelse: vi har blivit döpta för att tillhöra honom, för att vi varje dag ska dränka vår gamla människa och var dag uppstå till ett liv i hans gemenskap. Så vill vår inre människa, som föddes i dopet, lyssna och göra så som han säger. Och så går han med oss i våra frestelser och strider för oss.

När jag frestas vill jag svara:
Jag är döpt i Jesu namn.
Honom vill jag trogen vara,
vill ej ryckas ur hans famn.
Han från synden ren mig tvagit
och mig till sin egen tagit,
honom jag, som han mig bjöd,
följa vill i liv och död.
(E Neumeister, J A Eklund)