Under många av söndagarna i Trefaldighetstiden möts vi av Guds lag, som talar om vårt ansvar och lydnad inför Guds bud. Lagen är en viktig del av Guds ord. I den lutherska trosläran brukar vi säga att lagen talar om oss och vad vi ska göra, medan evangelium talar om Gud och vad han har gjort och gör för oss.

När Guds ord ber oss rikta vår blick inåt, mot oss själva, leder det ofta till sorg. Ytligt sett kan många människor känna glädje över vad de har uträttat, både i samhället och i kyrkan. Faran är att vi genom blickarna på våra egna meriter och kampen för att känna tillfredsställelse blir självtillräckliga. Gud använder sin lag för att ta ifrån oss en sådan självtillräcklighet. När han uppenbarar sin lag i all dess stränghet leder han oss till en sorg efter hans sinne, eftersom vi är syndare. Vi har inget hopp om att vi med det vi själva kan prestera kan finna en nådig Gud, och berömmelse inför människor är förgänglig.

Den elfte söndagen efter Trefaldighet, självprövningens dag, bereder oss att vända oss till Herren och hans nåd i vår Frälsare Jesus Kristus. I episteltexten utbrister Paulus, efter att av lagen ha drabbats av insikten att det inte finns något gott hos honom själv: ”Jag arma människa! Vem ska rädda mig från denna dödens kropp?” Och han svarar med evangelium: ”Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!” Så får vi vända blickarna till honom och se hur han med Ordets klara vittnesbörd i sin kärlek försäkrar att vi får vara Guds barn för Jesu skull.

Genom kraften i detta evangelium kan vi sedan tjäna Herren med glädje. Vi får i den kraften söka vägledning i hans lag för vår tjänst till hans ära och till välsignelse för våra medmänniskor.